Jag slutade påminnas
En del av mig känner sig fri, för att det som borde hänt inte hände. Det gör ont i hjärtat, men ändå känner jag mig fri. För nu påminns jag inte längre av det gamla, hemska som skett. Och att inte påminnas av speciella datum, minnen, namn, handlingar, det är en riktig befrielse. För nu kan jag lämna det förflutna äntligen, och skapa bättre saker jag kan påminnas om.
Idag, är det 4 år och 2 månader sedan som jag visade att jag hade ett liv som dom inte kunde ta. Jag visade att jag aldrig skulle vara tyst om sanningen och att det fick vara nog. Jag fick inte min rättvisa. Men än är det inte försent, att finna rättvisa på andra sätt. Jag tror dom är mer rädda än jag är numera. För jag har något som dom inte kan tysta längre. - Sanningen.
Detta datumet brukar påminna mig om det förgångna på ett negativt sätt. Men idag.. idag kände jag något jag inte trodde var möjligt att känna. Livslust & frihet.
Det är så viktigt att man ändrar inställning till livet, sig själv och andra. Att man kan göra allting bra, även om inget är det.
Att man finner trygghet i det otrygga. Glädje i sorg. Att man försöker minnas det minsta lilla bra i de minnen som gör ondast. Börjar du med det bit för bit, så kommer du kunna släppa taget på ett bättre sätt.
Det kanske aldrig blir bra, men något jag är säker på, är att jag aldrig tänker ge upp.
