Gäller inte bara ibland
Ja. Ibland tänker jag faktiskt på mig själv. Bara mig själv och absolut ingen annan överhuvudtaget. För en liten stund. Så är det jag. Så är det mig det handlar om. Mina egna känslor och tankar, och inte alla andras och deras problem. Kan jag inte få unna mig den lilla stunden? Till att faktiskt bry mig om mig själv. Är det så himla himla svårt av alla andra, främst min "familj", att unna mig den pyttelilla delen, när det egentligen borde vara stor. Hur tusan, kan man ta mig så mycket för givet? Jag kommer inte alltid finnas här? Varken vid livet eller ens i närheten av er.
Varför kan vänner och familj inte låta mig få tänka på mig själv. Det är fortfarande skillnad på att vara ett ego, och att ta hand om sina egna tankar och problem och känslor.
Jag ska dra härifrån, det ska jag. Det värsta ? Är att när jag väl är borta, så säger de flesta hur mycket dom saknat mig. Hur tomt det är utan min närhet, mitt skratt, min humor, mitt leénde, mina goda råd, min omtänksamhet. Men när jag kommer tillbaka? Varför duger jag bara när jag är borta.
Detta är inget deppinlägg. Det finns inget som heter depp. Det är känslor. Tankar. Sanning.
Och det är inget fel att tala om det. Aldrig någonsin.
Att ta hand om sig själv, gäller inte bara ibland.
Att bry sig om sig själv, gäller inte bara ibland.
Och nej, aldrig någonsin, ska jag ha dåligt samvete för att jag börjar bry mig om mig själv allt mer.
För så mycket jag gjort för min egna familj och vänner, och alla andra jag inte vet ett dyft om. Det är dags att jag ger den energin och tiden av mitt liv - till mig själv. Är det så himla konstigt? Är det så himla fel? Nej, inte i närheten av fel. Så sluta ge mig skulden för att jag älskar mig själv och de livet jag kämpar för. För det livet jag aldrig haft, men förtjänar.
Det går inte få mig sluta bry mig. Och förängångskull, det går inte att få mig sluta bry mig om mig själv.
/ Sophie*
