Trygghetszoonen rasar - är din möjlighet till att bygga upp en bättre.
Fick höra bra saker om texten jag skrev i mitt förra inlägg - Tack så mycket.
Jag är i en sådan period där allt jag byggt upp i huvudet, inte riktigt förverkligas i verkligheten. Det vill säga att min såkallade trygghet jag trodde jag skulle få uppleva, inte riktigt blev så. Men, det betyder inte att det som rasat inte kan byggas upp igen. Det tar lite längre tid, men det är ju inte värt att ge upp nu, när det fortfarande
finns chans att bli bättre.
Om man har den inställningen så löser sig det mesta som gått snett. Och nej, jag inser inte det alltid själv. När något dåligt händer så sörjer jag också såklart - Och såklart blir jag så förbannad jag bara kan. Och man slåss mot dom dumma tankarna om att ge upp eller inte. Men själva grejen med att kämpa?
Det är som jag sagt förr:
Man kämpar - och när det blir svårt, då kämpar man ännu mera.
Man kämpar - och när det blir bättre - så fortsätter man ändå kämpa, för att det bra
fortfarande ska vara det.
Men det är dom svåra stunderna man ska kämpa extra mycket. Men så tänker man inte när man mår shit. Man vill bara gräva ner sig tusen meter ner i marken och bara förgöras. I de stunderna får man i princip tvinga sig själv att byta tankar. Att detta dåliga som sker just nu, inte är så dåligt som det verkar. Det finns helt enkelt nya vägar att ta, eller bättre vägar. Ibland händer något dåligt för att ens trygghetszoon ska trilla ner och kunna staplas upp på ett bättre sätt. För ibland skapar vi människor en trygghet som inte är så mycket trygghet egentligen. Men är man mitt inne i det, så ser man inte det.
Livet börjar utanför ens trygghetszoon. Och det är därför saker och ting rasar ibland. Så att man ska våga ta steget utanför "tryggheten", så att man kan komma vidare och hitta en mer passande trygghet än den vi hade.
Det är vad jag insåg nu, nu när allt är åt helvete.
Det är inte åt helvete, jag har bara fått andra möjligheter än de jag tänkte från början.
/ Sophie*
