Sophie

Det man kan förändra, tror man inte går att förändra. 

Därimot kämpar man med all energi man har, för att försöka förändra saker som man egentligen bara borde acceptera. Det är komplicerat dedär. Och inte blir man klokare på hur det fungerar eller varför det är sådär. 

Det enda jag vet är att man kan göra mer än man säger. Ibland ljuger man för sig själv, och tillslut tror man på det. 

Man har stängt sina ögon för verkligheten för man har "levt" för mycket i den. 

 

Ju närmre jag är, till att bli fri. Ju mer hat känner jag och rädsla. För vem är jag, när jag är fri ? Jag vet bara vem jag är nu, nu som fånge. Jag antar att när jag blir fri, så kommer jag fortsätta vara jag. Men...hur kommer livet påverkas, när jag känner något jag aldrig känt förut? 14 år av .. vad ska man kalla det? 14 år av smärta, tortyr och jag förstår inte hur man orkat vandra som en vilsen själ i så många år. Vart fick jag hoppet ifrån? Hur kunde jag vara så hoppfull trots att jag inte hade något att hoppas på. Vad kom den där gnistan, långt inom mig, ifrån? 

Hur som helst en gnista och hopp, som fått mig överleva. Jag vet inte om jag vågar tro det, men är

-ett riktigt liv- en belöning för allt kämpande? Jag hoppas verkligen det. 

 

Jag vet att mirakel kan ske, jag är ju ett av dom. Det är vi alla på något sätt. 

 

Man kan inte se, om man inte vågar öppna ögonen. Ibland kan det betyda att man måste öppna något inom sig själv för att kunna se klart. Det gäller att vara mottaglig för de bra sakerna i livet. 

Annars blockerar man lyckan och sig själv. Man blockerar det man förtjänar här i livet och den såkallade konsekvensen är att man i slutet sårar sig själv mer än vad man blivit sårad utav andra. 

 

 

/ Sophie*