Can they hear, or do the words i tell dissappear
Alltså.
Ibland har jag sådan lust att slå ett stort hål i en betong vägg. Omöjligt?
Lika möjligt som det jag känner. Stark som betong men ändå så tom. Det fattas en del pusselbitar i mitt liv. Och just nu har jag gjort en del steg i livet & precis just nu finns det inget mer att göra än att vänta lite & njuta av nuet.
Men jag kan inte njuta. För det är så mycket jag vill göra, så mycket jag behöver göra. Men det är hela tiden "tiden" som styr när det är rätt tillfälle.
Jag tycker bara det är jobbigt. Att känna sig utmattad & tom, för att jag har så mycket inspiration & planer som jag inte kan slå till verk ännu.
Men det är väl bara å acceptera hur det är. Jag måste vänta. Och jag måste njuta av nuet: även om det är svårt. Även om tålamodets kopp rinner över dag som natt.
Det är bara nu när jag är så otålig, som jag prövas allra mest. Något jag inte kan hoppa över som ett hinder; utan någon tid av prövning jag måste genomgå för att kunna vara starkare inför det som väntar mig. Jag vet ju att det är så.
Jag har bara så mycket inom mig som inte går att hejda. Det måste få slå ut och blomma! Men jag får försöka ha tålamod. Låta mig själv lära mig ha det.
Just nu känner jag inte riktigt att ens närmsta vänner, finns där. Jag behöver inte dom att rädda mig, för de kan bara jag själv göra. Men jag behöver dom till att få mer motivation till det jag älskar att göra. Genom att få höra att man är älskad, på så vis får man ännu mer kärlek inom sig.
Jag är inte för given. Bara för att jag för givet ställer upp, visar uppskattning m.m
Jag behöver ju också dedär ?
Även den starkaste behöver peppande ord. Även den som är väldigt omtyckt, behöver höra ofta hur behövd man är. Och älskad. Ja. Även jag behöver det.
