Sophie

För trött för att somna & för tom för att sätta ord. På det hemska som har övertag inom mig. För stark för mig själv. Det är nog det negativa med att vara bland dom starka människorna i världen. När det gäller att "slåss" med sig själv, så är det oftast ingen eller båda sidorna som vinner. Det negativa mot det positiva. Därför finner jag ingen balans här och nu. Jag trodde jag hade fått den, men nu vinglar jag till igen. Är man oälskad i sitt egna hem så blir det så. Därför drömmer jag mig bort, bland molnen och det blåa, och tänker på min framtida familj. Den som alltid får mig orka klättra upp när själen lägger sig ner. Att vara bland dom starkaste är mestadels ansträngande. Det är väl därför man kallas stark i guess. 

 

För att man varje dag trasslas sönder i strimlor, men ändå lyckas sätta ihop sig själv. Som om man såg som ny ut. Det som än gång varit, det har varit. Även om man blivit som ny igen, betyder det inte att man är oberörd. Att man aldrig fått ärr eller någonsin känt sig bränd på helvetets eld. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet att all slags sorg försvinner med tiden. Men eftersom man inte har så mycket tid, så är det inte så att man ska låta sorgen ta över varje sekund. Utan meningen med att läka, är att låta tiden ta över den processen. Inte låta sorgen ta över dig. Och medans man läker ska man ta hand om sig själv, tänka positiva tankar, låta sig själv må dåligt och inte förneka något. Acceptera läget men inte tillåta acceptansen gå över till att acceptera allting. För något du inte ska acceptera är att trycka ner dig själv ännu mer. Utan låta dig må dåligt så att du kan ta djupa andetag, som blir din nya kraft så att du kan ta dig upp igen och börja om på nytt. 

 

 

 

 

Ligger i sängen & kommer försöka göra de hela dagen. Var faktiskt länge sen jag bara låg i sängen vid mobilen eller datorn hela dagen. Idag behövs det verkligen. Är sjuk, igen. Så ska ta det lugnt. Inte mått så bra de senaste dagarna fysiskt som vanligt, men vissa dagar är det ännu värre än det redan är. 

Ska strax sätta mig vid datorn & kolla film & serie. Bestämde mig för att börja kolla the oc, för att jag inte pallat förut. Men nu har jag redan sett alla bra serier jag viljat se & till å med några dåliga. Haha. Så nu blir det lite nya serier att underhålla sig med. 

Ha däää braaaa 

/sophie* 

En av personerna jag skrev till är min numera, en av mina närmsta vänner. Jag kände honom inte, visste bara att han hade några gemensamma vänner/bekanta. Det kändes som ingen förstod, förutom jag. Och om någon nu förstod att allt inte verkade stå rätt, så var jag förmodligen den enda med mod till att verkligen lyssna och finnas där. Jag kände att jag inte bara kunde ignorera någon som behövde någon där på riktigt. Så jag tog kontakt med honom. Jag skrev att jag finns där, jag vill finnas och jag vill lyssna på vad det nu än är som tynger honom. Han tackade, men jag vet att han inte riktigt trodde på det i början. Att jag verkligen var en av dom få som menade vad jag skrev.

Han fortsatte må dåligt och jag gav mig inte. Jag skulle få honom förstå att det finns människor som bryr sig, ja och hur konstigt det än kändes eller verkade vara, att någon som han aldrig talat med förr brydde sig - så skulle han bara få se att han nu hade med en tjej å göra, som inte gav sig. För jag är sådan, som aldrig tänker ge upp någon annan som behöver mig, någon. Men självklart, om någon inte vill ha hjälp alls, så avvaktar jag tills personen själv vill ta imot hjälpen. Men kan jag hjälpa någon, så gör jag det. För varför inte göra ett enda p'ss, när jag faktiskt kan göra en hel del förändringar för andra människor, och omgivningen i allmänhet. Jag brukar säga att dom som kan göra mest, oftast gör minst. MEN jag tänker aldrig bli en sådan människa som inte tar vara på de erfarenheterna jag har, som kan hjälpa hur många andra som helst. 

 

Med tiden, tyvärr, så hände saker i våra bådas liv. Då jag har ett svårt liv som jag försöker reda ut, så det blev för mycket så jag tog avstånd. Vilket han också gjorde. 

 

Förra året gjorde han en liten refräng till mig, som jag blev hur glad som helst över. 

Och nu hände något helt oväntat. Jag såg på facebook en ny video han gjort, å då hade han gjort klart låten till mig. Och det var helt och hållet oväntat !!! Sedan spelade han in den på nytt så den kan ni lyssna på här nedanför. 

 

 

 

 

Tack så jättemycket för din låt till mig. Du är den första som jag känner visar sin uppskattning för allt jag gjort. Det är inte många som gett tillbaka lika mycket energi tillbaka som jag gett. Och det är inte många som någonsin gett mig ens ett tack. Men detta tar jag imot som en stor tacksamhet från din sida. Och det glädjer mig mer än ord kan beskriva. Då kan jag med ro känna att det jag gjort för dig varit tillräckligt och att du uppskattat det och lärt dig av min hjälp på många sätt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och yttligare text. Många väljer att inte hjälpa någon, för dom tänker

" Nej henne/honom vill jag inte bli vän med" 

Nej, men du behöver inte vara hennes eller honoms vän för att du väljer att göra något bra för personen. Jag och Joakim är inte nära, men ändå nära. Men för att vi valde att vara vänner. Jag har hjälpt så otroligt många i mina "Unga" dar, men inte är jag vän med allihopa för det? Så nästa gång du vet att någon där ute behöver din hjälp, gör det du kan. För den enda konsekvensen som blir om du inte hjälper någon du ser med dina egna ögon behöver hjälp, det är en konsekvens som man verkligen inte vill ska ske och man kan hindra det mer än man tror. 

 

 

/ Sophie* 

 

 

 

 

 

 

 

 

" jag vill, men jag vet att det inte kommer leda till något bra", när man istället kan välja det svåraste som alltid leder till något bättre i slutet. Vi är enkla människor, nej vi är komplicerade, men vi väljer alltid det enklaste. 

 

Just nu sitter jag i soffan med datorn i knät. Gjorde iordning lite kaffe för att lugna skallen som gör ont som vanligt. 

Tog fram en ny sida i word och började skriva ett "kapitel" men mer en text som ska klistras in någonstans i min framtida bok, nummer 2. Den bok som kommer bli den största boken jag någonsin skrivit. Och kommer skriva. 

Boken om mitt liv. Om den kommer bli "stor" för att den blir berömd? Kanske,kanske inte. Jag syftade mer på att det kommer vara den absolut mest känsligaste boken för mig att både skriva och gå ut med. Den kommer handla om saker som ingen trodde att jag var en av dom som fått uppleva. Och jag vet att många kommer bli förvånade över hur mycket en själ kan klara av, och ändå finnas kvar. Well, en bok som kommer finnas i framtiden, dvs. den kan komma ut när som helst. Men jag jobbar på den och det tar sin tid. 

 

 

Många tror att det tar några veckor å skriva en bok. Ni tror fel. Precis som en film, så kan en bok ta upp till ett år att skriva. Det kan nog ta längre också, men som min redan utgivna bok, så tog det upp till ett år att skriva. 

Både för att man inte skrev hela tiden, men också för att det ibland behövs mer dagar att fylla tankarna och i sin tur kommer tankarna på pappret. Det är så det är att vara författare. Vi har många tankar, men ibland behöver vi tänka igenom en tanke i taget. Det kan även leda till att den tanken övertänks och "exploderar" till tusentals andra tankar. Men hur som helst, så tar det lång tid att skriva böcker. Jag har flera böcker i min dator, som jag inte skrivit klart än. Men det får ta sin tid att slutföra. 

 

Det jag menar med att det ibland behöver gå några dagar innan man kan fortsätta skriva, det är ju både för att man måste "filosofiera" och känna efter. Också för att ibland kunna uppleva fler minnen osv. 

 

 

 

Iförrigår natt (?) gick jag ut på promenad med en killpolare. Och då regnade det lite, det hade även haglat tidigare. 

Men SÅ snöade det :o Haha wtf, och jag trodde det skulle bli mycket snö då. Men som tur var så är det fortfarande påväg att bli sommar. Tycker det va konstigt att det snöade iallafall... 

 

Well, nu ska jag inte göra så mycket mer än att skriva. och dricka kaffe, och tänka ;) 

 

 

 

/ Sophie* 

 

 

 

Okej, märker att jag pratar med mig själv här och blir kanske lite rörigt. Det jag vill komma fram till är att du aldrig kan styra det som sker. Är du Glad och sedan händer något som gör dig Ledsen, det är inget du kan hindra. Det som sker, sker. MEN, du kan ALLTID styra dig från att vara Ledsen till att bli Glad. Förstår ni vad jag menar? 

 

Och du lever som en vinnare, om du lär dig att leva rätt. Leva för dig själv. 

Du behöver inte uppnå allt på en gång, men låt inte ditt förflutna hindra dig från att uppleva något alls. 

 

 

 

 

/ Sophie* 

 

 

 

Vad du än känner och vad du än tänker, så finns det någon där ute som känner och tänker exakt lika dant. 

Vart du än befinner dig, så är du aldrig ensam. Vad du än upplever, så finns det någon där som upplever och upplevt samma sak. Vi alla har förlorat något, eller kommer förlora något. Men sålänge du aldrig ger upp - är du en vinnare i detta livet. 

 

 

En del av mig känner sig fri, för att det som borde hänt inte hände. Det gör ont i hjärtat, men ändå känner jag mig fri. För nu påminns jag inte längre av det gamla, hemska som skett. Och att inte påminnas av speciella datum, minnen, namn, handlingar, det är en riktig befrielse. För nu kan jag lämna det förflutna äntligen, och skapa bättre saker jag kan påminnas om. 

 

Idag, är det 4 år och 2 månader sedan som jag visade att jag hade ett liv som dom inte kunde ta. Jag visade att jag aldrig skulle vara tyst om sanningen och att det fick vara nog. Jag fick inte min rättvisa. Men än är det inte försent, att finna rättvisa på andra sätt. Jag tror dom är mer rädda än jag är numera. För jag har något som dom inte kan tysta längre. - Sanningen. 

 

 

Detta datumet brukar påminna mig om det förgångna på ett negativt sätt. Men idag.. idag kände jag något jag inte trodde var möjligt att känna. Livslust & frihet. 

 

Det är så viktigt att man ändrar inställning till livet, sig själv och andra. Att man kan göra allting bra, även om inget är det. 

 

Att man finner trygghet i det otrygga. Glädje i sorg. Att man försöker minnas det minsta lilla bra i de minnen som gör ondast. Börjar du med det bit för bit, så kommer du kunna släppa taget på ett bättre sätt. 

 

Det kanske aldrig blir bra, men något jag är säker på, är att jag aldrig tänker ge upp. 

 

 

Ja, jag är ju en skrivare så hade kunnat lägga till säkert över 1 miljon ord om just ämnet. 

Men jag tror att även denna "lilla" text kan få en del att förstå ändå. Förhoppningsvis. Kanske. 

Hoppas kan man ju alltid. 

 

 

/ Sophie* 

 

 

 

Vissa av oss blir lätt blyga,nervösa och osäkra. Medans andra blir det bara ibland. Eller "gömmer" det på något sätt. Jag menar, som i mitt fall, att om jag är nervös och blyg då blir jag jättesocial. Jag är en social människa, men även jag kan ju bli blyg för det. Och då blir jag nästan ännu mer social, och liksom, ju mer jag pratar ju mer försvinner blygheten på något vis. Det är mitt sätt att hantera en sådan situation. 

 

När blir du nervös och blyg? Är det när du träffar en ny människa? När du ska tala inför en grupp ? Eller är du blyg och nervös rätt i allmänhet? Det är inget att skämmas över. Men vad som är bra då, är att använda sig utav det man har mycket inom sig. Redskap och erfarenheten :  rädsla. 

 

Hur skulle rädsla kunna besegra din blygsamhet osv? Jo, för om man gör det man är rädd för, så är det läskigt i början, men det löser sig alltid. Du liksom övervinner det du fruktar. Och det kan få dig känna dig stolt och modig. 

Jag har hört många gånger att om jag hoppar från 7an ner till bassängen, så kommer jag övervinna min höjdrädsla. 

Ju fler gånger jag hoppar, ju mer modig blir jag. Men det är inte helt och hållet sant. Är man höjdrädd då är man det, även om man tagit sitt mod och hoppat. Men varje gång man hamnar i samma situation, uppe på en höjd, då får man använda sig utav sitt mod igen och erfarenheterna man fick från förra gången. Och så vis har man hittat ett sätt som kan göra en svår situation lite lättare. Man hittar ett sätt att ta sig igenom det helt enkelt. Men som sagt, det innebär inte att du alltid kommer tycka en jobbig situation blir mindre jobbig till nästa gång bara för att du tog dig igenom första gången. Men har man väl hittat ett sätt som underlättar, då underlättar det givetvis! 

 

 

 

Varför jag skriver om just detta ämnet är för att enligt mig är det viktigt att vara social. Nej, vill du vara för dig själv då och då - så var det ! Du måste inte alltid vara på humör för att prata eller umgås. Men är man inte social så är det svårt att skaffa sig vänner i sitt liv. Man liksom syns inte och hörs inte, och då vet ju ingen att du finns i princip. Det låter kanske lite konstigt? Men det är ändå sant. Man får våga ta plats, för alla har vi en plats här. 

Och därför måste man se till att man tar för sig ! På rätt sätt, vilket är viktigt att komma ihåg också. Det är viktigt att dina tankar får komma ut och din röst blir hörd! 

 

Så, alla är ju inte sociala alltid - och vissa inte överhuvudtaget. Och antagligen är det för att dom mer eller mindre tycker det är jobbigt att vara nervösa och blyga och vet inte riktigt vilket samtalsämne man ska ta upp. 

Så kanske mina erfarenheter kan hjälpa till lite grann. Jag hoppas det. 

 

 

 

Inga frågor, inga svar. Det jag menar med denna rubrik är att om man inte frågor får man ju inga svar. Det säger ju sig självt. Jag är en sådan som frågar exakt det jag vill fråga, men bara om jag verkligen vill ha svar på det. Annars tycker inte jag att man behöver fråga något. Men om man vill veta något, så bör man fråga helt enkelt. Även om det kanske är en pinsam fråga enligt dig, eller lite nervöst att fråga någon om något. Att fråga frågor, ta sitt mod att göra det, oavsett fråga - det är faktiskt ett bra sätt att lära sig vara social och hitta sätt att vara mindre nervös på. 

 

När jag var liten, ja,gick väl kanske i 4-5an. Då läste jag faktiskt en bok, och i den boken fanns det en huvudperson som jag -faktiskt- lärde mig något utav. Hon ville fråga en person något, men hon tyckte det var lite jobbigt och lite pinsamt. Men så gjorde hon det iallafall. Och efteråt kände hon att hon var modig, och hon fortsatte fråga saker även om det var en nervös situation för henne. Och enda sedan dess, har jag alltid frågat om jag vill veta något. Och hade jag inte gjort det, så hade jag nog inte vetat så mycket som jag gör idag! 
Och det är faktiskt lättare i det sociala sammanhanget om man vågar prata. Om man vågar fråga saker och starta konversationer. Om ni tänker efter, så är ju en konversation egentligen bestående av frågor. 

Eller har jag fel? 

 

Hur kommer ansvar in i detta ämnet då? 

Jo, ansvar finns i alla ämnen. Mer eller mindre. Ibland kan det handla om ansvar till andra, ibland ansvar till sig själv - eller både och. Ansvar i detta ämnet handlar om ett ansvar att våga ta sig ur något. Att ta ansvar över sig själv - och hjälpa sig själv i svåra saker. För att ta hand om sig själv är ju ett lika stort ansvar som att ta hand om någon annan. Och hamnar man i en jobbig situation så måste man stötta sig själv och visa att man finns där för sig själv. 

 

 

 

Våga ha mod. Stötta sig själv i jobbiga situationer, ta ansvar genom att hjälpa sig själv hitta lösningar. 

Man kanske inte blir mindre nervös i en situation ju mer man tar sig igenom liknande situationer, men bara man finner ett sätt som underlättar, så kommer det få än att ta sig frammåt iallafall. Våga fråga, våga vara social och starta konversationer. Tänk inte på konsekvensen, att du skulle göra bort dig på något vis, utan den enda konsekvensen du ska undvika är att inte ta plats och att inte vara social. Att aldrig få veta något, som du vill ha svar på. Att komma ihåg, att man inte måste vara social, modig jämt, eller inte blygsam. Utan ta reda på varför man är det, i vilka situationer, och acceptera att man kanske är en blygsam person. Men att man inte tillåter det hindra än från att fråga saker, och prata med andra människor. 

 

 

Hoppas jag kunnat ge dig lite tankar, positiva givetvis. Och att jag kanske kunnat ge dig fler erfarenheter och lite mod. 

 

 

/ Sophie*