Det var sveket
Jag låg i sängen, och vaken såklart. Det var morgon, sen natt - tidig morgon. Jag var ändå vaken, precis som varje natt. Jag kände mig kall, tom. Och det var inte bara kalla luften i rummet, utan kallheten inom mig också.
Jag funderade på vad det var jag kände. Varför så "död", trött och tom inom mig återigen? Jo, jag visste såklart den största anledningen, men förutom den så gjorde inte omgivningen det bättre direkt. Om man bara hade haft stödet från vänner som kallar sig vänner, och från familjen. Så hade jag inte känt samma tomhet för det som hände för inte så länge sedan. Jag har goda och fina vänner, men vi alla har mött de som kallar sig vänner bara för att få något, det är dom jag talar om.
Jag kände tomheten, sådär starkt som förr i tiden. Det var svek jag kände.
Svek från vissa som inte vet vad gemenskap betyder. Personer som är egoismen själv. Så länge man gör som dom säger så får man vara en del av deras liv. Men jag är inte sådan. Jag vill inte längre ägas av andra människor. Och framförallt ska jag inte behöva "få en plats" i någons liv, genom att offra mitt egna.
* * *
Jag vet att all slags sorg försvinner med tiden. Men eftersom man inte har så mycket tid, så är det inte så att man ska låta sorgen ta över varje sekund. Utan meningen med att läka, är att låta tiden ta över den processen. Inte låta sorgen ta över dig. Och medans man läker ska man ta hand om sig själv, tänka positiva tankar, låta sig själv må dåligt och inte förneka något. Acceptera läget men inte tillåta acceptansen gå över till att acceptera allting. För något du inte ska acceptera är att trycka ner dig själv ännu mer. Utan låta dig må dåligt så att du kan ta djupa andetag, som blir din nya kraft så att du kan ta dig upp igen och börja om på nytt.
Jag är tom nu. Men jag vet att denna tomheten är något jag behöver genomgå, för att kunna uppleva den sanna harmonin som väntar på mig. Och jag är påväg.
